Okej. Här är en hoper med texter av det mer seriösa slaget. Några har blivit publicerade medan några bara är skolarbeten som är fina. Det råder supermycket copyright på det här - jag VÄGRAR distinkt att dela med mig av det jag vet. Ni får under inga omständigheter kopiera eller reproducera detta utan mitt skriftliga tillstånd. Eh. Javisst. För att vara allvarlig: bruka dessa texter hur ni än vill. Får jag credits för mitt arbete blir jag dock glad.

Enter the Dragon
Här är en liten sak jag skrev på höstterminen 1998. Jag kämpade rätt länge med den faktiskt. Man vill ju inte göra något förknippat med Bruce Lee dåligt, eller hur? Hursomhelst fick jag MVG, which was nice.

Amerikansk-kinesisk film från 1973 med Bruce Lee, John Saxon och Bolo Yeung Tse. Detta var den första karatefilmen som hade hög budget och där asiaterna med sina kampsportstalanger samarbetade med amerikanarna med sin teknik och ekonomi. Kampsportskungen Bruce Lee gör en strålande insats som hjälte. Detta är enligt många hans bästa film och han avled bara 3 år senare under mystiska omständigheter. Bolo Yeung Tse, som spelar en av ondingarna, blev på äldre dagar lite halvkänd med filmer som Ironheart och biroller i diverse Van-Damme filmer.

Huvudkaraktärerna

Bruce Lee spelar en man med samma namn som sig själv. Mr Lee är hjälte och huvudkaraktär. Man märker redan i anslaget att det är Bruce som gäller, när han slåss och visar styrka och självsäkerhet. Han börjar nästan på 100% för att stagnera endast vid två tillfällen. Dels då han får reda på att O'Hara dödade hans syster och dels precis i slutet då han är lite skraj och förvirrad i möten med mr Han. Bruce visar dock att han inte är någon dum slugger, utan har stundtals riktig bamse-karaktär - "jag är totalt svingrym på att slåss, men jag föredrar fredliga lösningar". Bruces yttre konflikt är hans hämnd på sin systers död, och det är även han som får handskas med huvudkonflikten i filmen; att förgöra mr Han. Inre konflikter är det inte märkbart gott om - han spelar ju en kille som ska verka ganska känslokall.

Mr Han är en riktigt lömsk och rik antagonist. Han presenteras genom att mr Braithwaite visar en film på honom för Bruce. "Detta är den enda film vi har på mr Han" säger mr Braithwaite och planterar mystik och svåråtkomlighet. Vidare får man reda på att han är en utbildad skurk, eftersom han är före detta shaolin munk. Han börjar givetvis på 100% för att efter en del hyss från Bruces sida långsamt bli sämre och sämre. Hans yttre konflikt blir att tampas med Bruce. Mr Han är en ganska ytlig bad guy, helt enkelt.

Anslaget

Anslaget är en fightingscen med Bruce där han nitar en figur och bevisar sin skicklighet. Man föder en törst på mer Bruce-slagsmål och planterar, mycket med hjälp av musiken, en hård och mystisk stämning. Filmen fortsätter med en presentation av mr Braithwaite, som vill ha med Bruce till en kampsportstävling. Han är en proper gammal man med brittisk accent som tillhör en stor, hemlig organisation som bekämpar brottslighet. Man får se Bruces mer civiliserade sida som en trevlig och förståndig man. Samtalet avbryts innan man riktigt får reda på vad det handlar om - A men inte B. Man sätter upp förväntningar på vad den här mystiska, jag-jobbar-för-en-stor-hemlig-byrå-mannen ska föreslå.

Så kommer själva filmtexten fram med skådespelarnamn, titel och så vidare. Härlig, spännande 70-tals musik synkroniserat med Bruce-skrik ger ett gott intryck och lovar på spänning och slagsmål.

Presentation

Här får man reda på mer om själva konflikten och Mr Han presenteras. En riktigt läbbig typ som väljer ut vackra flickor, gör dem heroinberoende och säljer dem till rika kunder. Detta är huvudkonflikten i filmen. Vidare visar man O'Hara, mr Hans livvakt. "Han är hård och hänsynslös" säger mr Braithwaite och visar filmer som demonstrerar hans oerhörda styrka. Arketypen stenhård, oövervinnlig bad guy.

Fördjupning

Nu tänker Bruce tillbaka på när hans far berättade om hur hans syster dog. Givetvis var det mr Hans mannar, med O'Hara i spetsen. Ett stereotypiskt motiv om något. Mr Hans ondhet förstärks alltså ytterligare, och man visar även Bruces personliga konflikter. Man fortsätter med en uppbyggnad av tittarens förväntningar genom en scen med Bruce vid sin mors grav. Han ber om ursäkt för det han kommer göra. ("Wow, fräsigt - han kommer göra något jättefarligt!")

mr Roper

Efter det får man följa mr Ropers tankar. Han blev bara kort introducerad i början av filmen, och man går rakt på fördjupningen av honom. Roper tänker tillbaka på sitt golfspelande, sitt gamblande och sin sekreterare. Han får även bevisa sina slagsmålsfärdigheter när han råkar i trubbel på grund av en skuld. Alltihop visar att han är en gambler som vill ge intrycket av att vara förmögen och lever för stunden. Hans uppenbara personliga konflikt är ju spelskulder, men en inre konflikt tycks vara att finna sig själv - Roper verkar vilsen. Denna konflikt tycker jag han verkar lösa framåt slutet i filmen. Mer om det senare.

mr Williams

En till mans tankar ska vi få följa (3 stycken alltså). En svart man med stort, härligt afro och fluffiga polisonger - mr Williams. Han ser väldigt hård och nonchalant ut och tänker tillbaka på sin tid i karateklubben, där han verkade ha en hel del inflytande. Williams tänker även på när två poliser började bråka med honom enbart på grund av hans hudfärg. Även Williams visar då sina talanger och nitar poliserna. Rasmotsättningar har man även fått in. De visar den stereotypiska onda polisen som oprovocerat muckar med folk, speciellt färgade. Mr Williams känns som en snäll pojke som har växt upp i en hård miljö. Han har formats efter vår rasistiska värld, och tror att man måste vara hård och slåss för att lyckas.

Konfliktupptrappning

Mr Han håller tal till alla om en nattlig inkräktaren, som vi vet var Bruce. Han kommer undan utan misstankar och går sin första fight passande nog mot O'Hara - killen som fick Bruces syster att begå självmord. Han nitar honom brutalt - killen dör. Här ska man väl se lösningen på hans personliga konflikt i och med att han har dödat han som dödade hans syster. Bruce får grym respekt efter sitt framträdande.

Efter slagsmål och grejer anklagar mr Han mr Williams för att ha inkräktat och dödar honom efter en stunds slagsmål. Sedan försöker mr Han få Roper som ombud i USA och förklarar därför hela sin verksamhet för honom. Han visar dödade Williams för att få ett ja, och det får han. En stark konflikt för Roper, eftersom han redan är så förvirrad.

Point of no Return

Bruces andra nattliga "rundtur" blir avgörande för hela filmen. Först lyckas han sända morsekoder till mr Braithwaite i USA för att sedan råka i slagsmål med stora delar av mr Hans armé. Bruce åker fast och tas om hand om av mr Han. Ett starkt hinder - inte bra alls.

Roper beordras att misshandla Bruce, men han vägrar. Detta kan man se som Ropers personliga konfliktlösning, när han frigör sig från mr Hans kedjor. Mr Hans hjälpreda Bolo beordras att dänga till Bruce, men av någon anledning vill Roper hellre ta sig an Bolo (för att förstärka sitt ego och lösa ännu fler inre konflikter, kanske). Roper vinner och det blir upplopp mellan mr Hans män och deltagarna.

Konfliktupplösning

Med parallellhandling visas hur fångar fritas och går med i upploppet och hur USA skickar iväg helikoptrar för att rädda dem. (Hur de nu lyckas flyga från USA till Hong Kong så fort är en annan fråga).

I slutet ska givetvis vår hjälte Bruce ta sig an mr Han. Ett extremt stereotypiskt motiv i actionfilmer - den godaste möter den ondaste. Här har vi den klassiska "spegelscenen". Ett rum med hundratals speglar överallt tillsammans med skum musik skapar en väldigt psykedelisk scen. Bruce får smällar och mr Han försvinner mystiskt hela tiden. Här ser vi för första gången rädsla och förvirring hos vår hjälte, men till slut dödar han mr Han och allt blir bra!

Avtoning

Väldigt kort del av filmen. Det enda man får se är fältet där de har slagits, som är fyllt med döda kroppar. Bruce kommer och tittar mot Roper och de båda ser nöjda och glada ut. Trupperna kommer från USA och räddar alla. Slutet gott, allting gott.

Sensmoralen med filmen är väl inget speciellt egentligen. De sätter upp heroinlangare som bad guys och visar att sånt patrask inte ska tolereras. En fin actionrulle med gott mot ont helt enkelt.

Teknik

Fightingscenerna är väldigt "rena" - det är inte så mycket klipp och närbilder, utan få klipp och många helbilder. Dagens slagskämpar är inte lika säkra som Bruce, vilket gör att man måste fuska med redigering och göra slagsmålen ganska otydliga. Det är åtminstone min teori, men man kanske ska se det som utveckling inom filmen. Vidare har man använt oerhört smaskiga ljudeffekter i sann asiatisk stil. Charmiga saker som amerikanarna inte hade hört förut vid den här tiden. Man använder ofta slowmotion för att ge ett mäktigt intryck också. Standardingredienser såsom kroppsglans, svett, skrik och blod är det gott om också. De har varken använt någon "extrem" ljussättning, speciella kameravinklar eller klippt på något speciellt sätt.

Musiken är 70-tals flummeri av högsta klass. De synkar musiken härligt med slagserier och förstärker många känslor. Till exempel i spännande springa-runt-och-leta-scener hör man hur musiken blir mer och mer stressande och får hjärtat att slå snabbare.

mod-man
Ett litet arbete i det härliga ämnet Företagsekonomi! Man skulle skapa och marknadsföra en produkt. Jag fick en snilleblixt och fleppade upp fettet. Från 1998. MVG :)

idén

Mod-man spelar upp moduler (mod, s3m, xm, it osv) och C64-låtar. Tillskillnad från mp-man, som bara klarar mp3:or, rymmer en mod-man mycket mer musik och är billigare. Den levereras med 8MB lagringskapacitet (expanderbart till 64MB) Räknar man med 4 MB C64-låtar (i genomsnitt 4kb stora och 4 minuter långa) och 4MB moduler (i genomsnitt 150kb stora och 4 minuter långa) får man mer än 8 timmar musik! Den blir billigare därför att det inte krävs lika mycket processorkraft för att spela moduler och C64-låtar som mp3:or.

Man tankar över låtarna digitalt, precis som med mp-man, och får upp låtarna på LCD-displayen. Mjukvara följer med för att kunna föra över musiken. Den har, utöver de elementära delarna, många fina finesser: shuffle, repeat, playlist, diverse equalizer-jippon, stereo/mono och en informationsdel. Informationsdelen baseras på samplenamnen i modulerna (där kompositören oftast skriver sitt namn och annan info) och sid-infon i C64-låtarna (där låtens namn, kompositörens namn och copyright-info finns). En C64-låt kan bestå av flera underlåtar, som man kan välja på mod-man.

Förutom digital ingång finns även digital utgång - kopiering mellan mod-man's blir möjligt.

Utbudet är enormt. Moduler har gjorts i många tusental sedan starten på Amiga500 1987. C64:an introducerades 1982 och har resulterat i tiotusentals oförglömliga låtar.

priset

I och med att utbudet är stort på den här marknaden - med mp-mans, bärbara minidiscar, cd-spelare, walkmans och så vidare - måste man pressa priset. Efterfrågan är nästan lika stor som utbudet, och man måste övertyga folk om mod-mans överlägsenhet. Jag tror personligen mycket på lockpriser och kan hoppas på ett pris runt 2000 kr.

målgruppen

Målgruppen är 15-30-åriga killar - tjejer köper inte vanligtvis dylika prylar. Att målgruppen kan gå så högt i åldern beror på att de kan köpa den av nostalgiska skäl. Nu kan de ju lyssna på alla gamla klassiska spellåtar som de upplevde som små. Kan man få ner priset till 2000 kr behövs ingen gigantisk inkomst. En förutsättning är väl någon form av datormusik-intresse, vilket växer sig större varje dag i och med mp3-haussen.

marknadsföringen

En datorpryl kan lanseras på många sätt:

datortidningar - såväl kommersiella tidningar för amatörer (pc hemma, internetguiden) som lite mer professionella diton. En stor annons i en populär tidning går på 10 000. Med annonstillverkningen kan man säkerligen uppnå 20 000 i annonskostnader.
mailinglistor - man väljer listor rörande amiga, C64, pc-musik och prylgalningar. Ett förträffligt sätt att nå ut till datorintresserade. Relativt gratis, förutom telefonkostnad och textframställning. Det är viktigt att inte spamma på något sätt för att inte få dåligt rykte.
IRC - på kanaler som #c-64, #musicmakers, #amigascne, #amielite, #swedescene och #amiga sprider man ordet. Så gott som gratis.
Radio och TV - känns lite för dyrt att satsa på. Jag tror att man kan använda pengar till bättre saker, åtminstone i början av en kampanj. Produkten är ju trots allt ganska nischad, och det finns inga passande radio- eller TV-kanaler.
WWW - man registrerar en egen domän, www.mod-man.com, och gör en snygg, informativ sida. Registrering av en domän kostar pengar. Registreringskostnad och produktionskostnad uppnår, för att överdriva, 5000 kr beroende på hur snabbt man gör det och vem man anställer.
mässreklam - man ställer ut på datormässor och visar vad mod-man går för. Jag vet faktiskt inte vad en plats på en mässa går på, men med transport (till Stockholm, säger vi), själva båset och annat går det säkert upp till 10 000 kr.

Man ska inte underskatta det spridda ordets kraft. Gör man något bra och sprider ordet bland intresserade på internet så får man garanterat god respons. Detta räcker i och för sig inte - traditionell reklam behövs givetvis. I reklamen skulle jag framhäva antal timmar underhållning man får, vikt och storlek, de uppladdningsbara batterierna, nostalgitrippen, priset och kopieringsmöjligheten mellan dem. Man kan även använda den som datalagringsenhet (en diskett rymmer ju bara 1.44MB).

kostnaderna

Reklamkostnader uppgår till runt 40 000. Det är relativt lite pengar, eftersom jag väljer en ganska "klen" reklam. Jag tror att det är bäst att börja så, för att vid intresse utöka sin annonsmarknad.
Försäljningspris: 2000kr per enhet
Rörlig kostnad: 600kr per enhet
Fast kostnad: 1 200 000kr
Täckningsbidrag: 1400kr per enhet (2000-600)
Nollpunktsomsättningen: 1 714 000kr (2000(1 200 000/1400))

nazism
Jag kände mig tvungen att svara på en insändare i min lokaltidning om nazism från sommaren 99. Tyvärr kom inte min Post Scriptum-sak med (vilket ju hade varit betydligt roligare).

Svar till Berit Janssons insändare i HN 20/7 om förintelsen. Visst ska vi inte glömma nazisternas dåd - självklart inte - men, förlåt om detta låter respektlöst, det börjat bli tjatigt. Dag efter dag får vi ungdomar höra hur hemskt det var i koncentrationslägren (vilket jag verkligen inte förnekar). Frågan är - biter det på oss? Eller snarare - biter det på de som kallar sig nazister?

För det första tror jag inte att ungdomarna i bombarjackor, kängor och rakade skallar är "riktigta" nazister. Ursäkta klichén - men dessa är de som har haft dålig uppväxt och söker trygghet i samhällets utkanter. De är tror egentligen inte helhjärtat på att andra raser är lägre stående varelser och borde arkebuseras. De vet helt enkelt inte vad de håller på med, vilket alla vet som har försökt föra en dialog med dem. Dessa så kallade nazister behöver oftast bara lite trygghet för att släppa nazistkrafset (enkelt uttrycket i alla fall).

De som man kan påverka med ord är högstadiebarnenen. I Varbergs högstideskolor breder nazismen ut sig medan folk bara ser på. När jag säger påverka med ord menar jag inte att man ska säga "Du får absolut inte bli nazist, för det är jättefarligt och jättedåligt!" Sådant är bara onödigt och har motsatt effekt. Jag menar inte heller tv-program, böcker, häften eller föreläsningar om förintelsen. Jag menar att man borde prata mycket med dem för att få dem att inse vikten av solidaritet, jämlikhet och alla andra fina ord som finns för vänskap. Prata lite med dem! Må det låta idealistiskt och fånigt, men det är vad jag ser som enda lösningen på problemet.

Jag tycker nämligen inte att förbudstaktiken är direkt lysande. Berit skriver: "det är dessa vålnader från det förgångna som inte skall tillåtas att sprida sitt hat, intolerans och människoförakt!". Rätta mig om jag har fel, men är det inte lite hatiskt, intolerant och föraktfullt att förbjuda någon att sprida sitt budskap? Många antifascisters åsikter skiljer sig i den här frågan, men jag tycker INTE att det är okej att ta till fiendens medel. Därför tycker jag att Antifascistisk Aktion (AFA), som bekämpar fascism med bland annat knytnävar, är inne på helt fel spår.

Hursomhelst vill jag inte påstå att INGEN tar åt sig av informationen om förintelsen, men tonåringar som är eller kommer att bli nazister är inte speciellt intresserade av att lyssna på det om och om igen. Det behövs inga mer historialektioner - det behövs lite nutidslektioner!

Anders Carlsson : goto8o@bigfoot.com

PS. Nu har det diskuterats förintelser i nazismens och kommunismens namn. När är det kapitalismens tur? DS.

yttrandefrihet
Publicerades i FNA#118 1999. Det är ett svar på en i mitt tycke något naiv text om yttrandefrihet.

Svar till yttrandefrihetsartikeln av Kristoffer Berger och Joacim Blomqvist i FNA 117.

Man får noga tänka på vad man säger när man förespråkar total yttrandefrihet. Vid första anblicken måste man ju säga att det är oerhört bra. Äntligen skulle det bli slut på alla lögner, felciteringar, skumma vinklingar, feltolkningar och dylikt. Ingen skulle någonsin skriva en artikel till sin egen fördel. Eller?

Om det rådde total yttrandefrihet där alla fick möta allas uttalande hur de ville, vad skulle då hindra gigantiska medieföretag från att ljuga hur de än ville? Ni påstår att jag, en liten fjuttig tonåring, skulle ha möjligheter att möta deras förtal genom att skriva en insändare någonstans? Jag har svårt att tro det. Jag menar, även om en sådan yttrandefrihet skulle skapa en skörd av mer alternativa tidningar, så skulle ju ändå majoriteten av folket läsa de stora tidningarna. Bara för att en total yttrandefrihet skulle inträda, så skulle inte mediejättar i stil med Bonnier försvinna. Och vem skulle då ha störst möjlighet att ljuga?

Man kan ju jämföra yttrandefrihet med konkurrensfrihet, hur paradoxalt det än må låta. Frihet, utan större solidaritet, betyder ökade klyftor.

Skulle vi uppnå ett anarkistiskt samhälle, där alla tog sitt ansvar, så skulle detta tveklöst fungera. Men nu sitter vi på i ett kapitalisthus, och kan därför inte bara införa total yttrandefrihet hux flux. Förutsättningen för riktig yttrandefrihet är därför ett anarkistiskt samhälle, tror jag.

"Genom öppenhet demaskerar vi borgare, sexister och fascister och deras vidriga anleten lyser blodlöst bleka. Med information raseras neofascismen - vilken skepnad den än väljer att uppträda i." Trots era fina ord och fraser, måste jag säga emot. Information väger inte speciellt tungt mot propaganda - saklighet är ingenting jämfört med en bra lögn. Sveriges massinformation om förintelsen gör det inte mindre lockande för förvirrade att bli fascister. Det är alltid lättare att gå den enkla vägen - bli fascist och skit i andra - än att vara snäll och tolerant.

Det känns inte heller som ni själva är speciellt toleranta med rubriker som "Våra argument kommer tveklöst att vinna, ty de är överlägsna." Jaha ja. We're the best, fuck the rest, yeah. Ni använder dessutom det svåraste språket ni kunde hitta i ordboken och fetar på med metaforer och liknelser överallt: "Positionens grundantagande bygger således på alla människors och individers lika rätt, under ansvar: vem som helst får säga vad som helst och vem som helst får lyssna till vad som helst utan en tredje parts inblandning eller intervention (inblandning)." Utan en tredje parts inblandning eller inblandning, hehe.

körskoleutbildning
En dag fick jag nog av dessa profitdrivna avskum till trafikskolor och skrev en insändare till Hallands Nyheter. Den publicerades, men det var klent med respons. Jag kan fortfarande inte förstå hur allmänheten kan acceptera sådana här ruttna saker. Körkort har ju för tusan gått och blivit en klassfråga! Röt. För övrigt klippte de bort delen om droger, av någon anledning (troligtvtis bara platsbrist iofs). 1998.

Dagens körskoleutbildning kostar i genomsnitt 13 000 kronor och tar ungefär ett halvår att genomföra. Vad får man då för detta? Förutom 20-30 körlektioner får man en 250-sidors teoribok att plugga i.

Min teoribok börjar med att ta upp 20 sidor om människors psyke. Man får det förklarat för sig att en bra förare inte självöverskattar sig själv, har bra självförtroende, god moral och dylikt. Jag frågar mig lite stillsamt hur en teoribok skall göra mig till en sådan människa. De fortsätter: 250 sidor behövs, eftersom unga förare ofta hamnar i olyckor. Sedan ser man att den överlägset främsta anledningen till att unga förare hamnar i olyckor är att de druckit alkohol. Paradoxalt nog för dig? Den främsta anledningen är alltså inte brist på kunskap, utan faktumet att unga gillar att köra berusade.

Den delen av boken som behandlar droger börjar med att ta upp alkohol och rabblar upp precis vad som händer vid vilken promillehalt, hur snabbt alkohol förbränns i kroppen och hur mycket du kan dricka för att lagligt få köra bil. Detta kommer på teoriprovet. Man avslutar den delen med "antingen dricker du ingen alkohol alls, eller låten du fordonet stå", vilket gör informationen ovan meningslös. Sedan följer några rader om andra droger, som verkar vara skriven av någon med noll insikt i ämnet.

Ett påstående löd: "En defensiv förare skall alltid undvika konflikter i trafiken". Rätt eller fel? Det tål ju att funderas på. Själv trodde jag att det var fel, eftersom det inte alltid går att undvika konflikter. Gör man det så hindrar man snarare trafiken. Men nej då, facit säger att man alltid skall undvika konflikter. Det är alltså totalt omöjligt, ja nästan förbjudet, att använda sitt eget förnuft för att fundera ut saker. Du kan inte själv tänka ut rätt svar på en fråga - det måste du ha pluggat in, hur fel det än tycks vara för dig. Jag skulle kunna fylla en hel sida med korkade saker ur boken, men jag hoppas att ni kan inse att boken är åtminstone lite knasig.

För övrigt finner jag det helt sjukt att en industri som drivs av pengaintresse får testa sina egna elever. "Åh nej, tyvärr misslyckades du med uppkörningen och måste betala ytterligare tusenlappar till oss" säger de och räknar pengarna bakom ryggen.

Jag vill med den här artikeln få upp vuxnas ögon för dagens körkortsutbildningar. Jag skulle gärna vilja se hur mycket teori en 40-talist skulle klara av idag. Han eller hon skulle antagligen inte ens kunna köra över en tågräls på rätt sätt, enligt körskoleläraren. Om 18-åringar ska behöva utbilda sig i flera månader för att lära sig köra bil, borde ju i så fall alla vuxna ha något slags test varje år för att bevisa att de är goda förare. "Ja men lilla du, det behövs ju inte - vi har ju erfarenhet". Precis. Ni har inte läst 250 sidor teori - man kan väl för fanken köra bil ändå!

graffiti
Min första publicerade insändare, som jag skickade in hösten 1998 då vi var i full färd med att måla en tunnel vi hade fått av kommunen. Inte ett enda svar.

Kommunen skall ha en eloge för jobbet de givit oss graffitimålare. Nog krävdes det en del tjat, men jag trodde aldrig att kommunen skulle vara så pass godhjärtade som de var. Även om vi inte får något betalt för jobbet, så gav de oss den färg och det utrymme vi behövde för att utföra jobbet. Ett bra drag från kommunens sida, även om vissa inte tycker som jag.

Jag ser inte några nackdelar alls i att måla (snygg) graffiti i en helt nedklottrad tunnel. Tycker du det? Läs vad jag har att säga, och bilda er en uppfattning.

Man kan se det som en uppmuntrat till illegal målning medan jag, och många med mig, ser det som en "lösning" på klotterproblemet. Det är snyggare (p.g.a. mer tid, målning i dagsljus, inte behöva vara rädd för polisen osv) och graffitiscenen behöver inte gå under jorden. Jag tror i och för sig inte att illegal målning kommer försvinna HELT. Människor äter nämligen gärna förbjuden frukt och föredrar illegal framför legal målning. Vill man dra ner på "vandalismen" så får man antingen öka antalet nattpatrullerande poliser eller upprätta legala väggar. Det senare alternativet låter ju betydligt bättre än det första, tycker jag (Varberg har ju som bekant en hel del fula väggar som borde piffas upp)

Självklart betyder det här jobbet så mycket mer än en förskönad tunnel. Vi uppmuntrar troligtvis många till att försöka ge uttryck för sin konstnärliga talang med sprayburkar. För det ÄR konst, vad moralmänniskor än vill säga. Många gånger ÄR det vandalism, men det tar inte bort faktumet att det är ett konstnärligt uttryck! Det har kommit föräldrar och pratat med oss om en studiecirkel där deras barn kan måla graffiti. 10-åriga killar (tyvärr är det inte många tjejer i graffitiscenen) visar oss sina målningar och är väldigt intresserade. Ska dessa växa upp som vi gjorde, och tro att deras konst inte är värd någonting? Ska inte de få möjligheten att måla lagligt? Ska man försöka kväva bort deras intresse, så de inte gör "något dumt"? En hel del frågor, som för mig alltid mynnar ut i samma svar: legala väggar.

Jag ber er att tänka efter. Graffitimålare är inte värda mindre än andra. Vi borde ha samma rättigheter som andra konstnärer! Vi är inga hårdhudade gangsters som själ handväskor, vilket många tycks tro. Och nej - graffitimålande leder absolut inte in i någon tung kriminalitet. Varför skulle det göra det?

Jag tycker det är dags för en VETTIG graffitidebatt. Samhället kan inte blunda för det här. Hur mycket straff man än ger, kommer det aldrig att stoppa folk från att måla. Blunda inte för detta "problem" - det är dags att ta itu med det!